Män har skägg och visst, kvinnor, särskilt i latinska länder, kan också ha en lätt mustasch utan att det anses så onaturligt men traditionellt förknippar vi skägget med männen.

Det utgör en sorts mannens privilegium och en arena där män, utan att skämmas alltför mycket, kan låta sin fåfänga växa och flöda ut i en tuff stubb eller i ett krulligt fall av välskötta oljiga lockar.

I stort sett ingen man kan undgå skägget – på sin höjd kan man raka bort det dagligen med en bra rakapparat och nästan lyckas förtränga att det finns.

Den motsatta vägen är naturligtvis att låta det växa och sättet det får växa på säger mycket om hur en man vill se på sig själv och en del om vilka värderingar han har.

De skilda skäggen

Det helt vanskötta vikingaskägget som får växa som det vill – hejvilt, som ogräs, är inte så ovanligt eftersom det finns en uppfattning inom vissa grupper om att det är coolt att bara låta naturen ha sin gång utan några egna ingripanden. Att ansa och vårda känns fjolligt.

I andra grupper tycker man precis tvärtom: odlar man ett skägg ska det – just odlas.

Odlas, ansas, pysslas om och köpas tillbehör till.

Så fort man bestämd sig för att låta skägget växa köper man då in ett par skäggprodukter kit och sedan börjar man pyssla om sin nya lilla telning.

Är skägg vänster?

Just nu har det ju varit en skäggboom i några år till skäggprodukttillverkarnas stora glädje och lycka.

För några decennier sedan var yvigt skägg ett klart och tydligt politiskt vänsteremblem men nu när även moderater, som Hanif Bali, kan bära långt yvigt skägg så har den politiska laddningen försvunnit och det känns tillåtet för alla att bära skägg oavsett politisk läggning.

Vi kan tycka en massa olika saker om skägg men det struntar skägget i – det överlever genom alla tider.